Heroes Together
Jahapp. Det har varit ett par hemska veckor nu va?... Först carling bloody cup sen den där ***** champions för att runda av med att åka på pisk borta mot våra bittra rivaler i fa cupen...
Jag har mått allmänt dåligt så fort jag tänkt på fotboll. Det är en hemsk känsla det där... Man hoppas och hoppas och hoppas att en dag ska laget man älskar vinna en titel, när är det vår tur? When o' When will we be on top? Please give me an answer..
Någon sade att man inte är frisk som fotbollssupporter, att man är lite galen.. Jag tror det stämmer, för är det verkligen så här man ska behöva leva? Ska ens humör, ens vardag och ens liv påverkas så kraftigt av en sport? Ofta hatar jag att älska Arsenal, tolka mig inte fel nu men helt ärligt så... ibland, så vore det skönt att bara få vara normalt intresserad av fotboll, inte behöva bli arg, besviken, ledsen, uppgiven eller vara så nervös att man nästan svimmar... (;P)
Den gamla godingen: "Vad är meningen med livet?" kanske är uttjatad men vi känner nog så någon gång i livet... Vissa är stensäkra på att religion är svaret, andra ägnar hela livet till att leta efter svaret.. En del svarar fotboll. Rätt? Fel? Vem vet...
Jag är kristen, och självklart kommer religionen, familjen och vänner först men snart efter det kommer Arsenal. Jag kan inte hjälpa det. När någon snackar skit om Arsenal tar jag det personligt, hemskt? Ja. Patetiskt? Möjligt. Tragiskt? Inte min uppgift att avgöra. Allt jag vet är att när Arsenal förlorar då mår jag dåligt. Psykisk smärta är värre än fysisk. Jag är inte nåt himla emo som skär mig. Må Gud vare vid dom.
Jag är en enkel vanlig arton åring. En enkel kille som älskar fotboll precis som många andra. Jag menar inte att det är värre för mig när jag mår dåligt än det är för någon annan. Allt jag säger är bara att ibland önskar jag att jag kunde skippa allt bara....
Imorgon ska jag åka till Stockholm, jag ska se Rise Against live (!) Det kommer bli kungligt... Mitt favoritband ska jag se med nära vänner, legendariskt! Men som den tragist patetiska supportern jag är, tänker jag mer på att jag kommer missa matchen mot West Brom än att jag ska få uppleva en sån konsert... Det, mina vänner, är tragiskt.
Min kompis, låt oss kalla honom B, ska köra dit. Han har verkat sjukt taggad länge. Igår hände en hemsk sak... B och hans familj fick beskedet om att hans mormor gått bort. Jag lider med dig B, du förtjänar inte detta. Jag lider med dig och beklagar så hemskt mycket, kunde jag göra något så skulle jag det. Så när jag tänker på konserten eller matchen skäms jag. När jag kollar på det jag nyss skrev om att jag mår dåligt av en förlust, ja då skäms jag. För är det någon som har behörighet att säga det en dag som denna är det B och hans familj.
Mina tankar går till dem och jag önskar jag kunde göra någonting.
Sen tänker jag på Arfika, där folk svälter. Eller Japan där folk räds sina liv och städer är bortspolade.. Eller hur Egypten har haft det den senaste tiden, eller Libyen. Israel, Palestina, Irak.. Ja, ni förstår. DET ÄR RIKTIGA PROBLEM.
Vad vi fans upplever när Arsenal förlorar är inte kul, det är jobbigt. Det är psykiskt påfrestande men det är i jämnförelse med mycket annat enbart ilandsproblem. Vad vi har är alltid vinsterna, för vi vinner ändå de flesta matcherna på en säsong och då är vi glada och i harmoni. Men det pratar vi inte lika mycket om... Det är bara vinster som 2-1 vs Barca eller 3-1 vs Chelsea det snackas om..
Vi måste börja glädja oss för allt vi får och kunna uppskatta det vi har istället för att sörja över det vi inte har.
Det är i såna här stunder jag förstår vad livet har för mening. Vi ska må bra, vi ska vara glada och uppskatta livets alla stunder. Vi ska göra det tillsammns, vi ska se till så alla mår bra. Det är allas ansvar och vi måste kämpa för varenda människa. Att trösta emot som gråter i ensamhet. Att finnas där för B och hans familj i en stund som denna. Att hjälpa alla utsatta i Japan. Att hjälpa Lybien. Fred och kärlek övervinner alltid hat och krig.
Du kanske inte tror på Gud men jag vill att ni ska veta att Han alltid finns där för er, oavsett vad och att han älskar er oavsett om ni vill eller inte.
Jag kunde ha skrivit om Lehmanns återkomst, Ramseys comeback, slutspurten av ligan eller annat mer Arsenalrelaterat men jag tror vi alla måste tänka efter. Det får bli ett annat inlägg...
Det är underbart, helt otroligt härligt och fantastiskt att vara supporter men det finns annat, vi måste bara lära oss hantera det och vilja förbättre världen.
"We're going to leave you with this one. This was up for everyone out there who believes that maybe, just maybe. We were all borned with the morale obligation to leave this world a better place than the world that we found." - Rise Against.
Ta hand om varandra!
COME ON YOU GUNNERS! OOH TO BE A GOONER.
We're The Arsenal. We are Heroes Together.
Arsenalized.
Jag har mått allmänt dåligt så fort jag tänkt på fotboll. Det är en hemsk känsla det där... Man hoppas och hoppas och hoppas att en dag ska laget man älskar vinna en titel, när är det vår tur? When o' When will we be on top? Please give me an answer..
Någon sade att man inte är frisk som fotbollssupporter, att man är lite galen.. Jag tror det stämmer, för är det verkligen så här man ska behöva leva? Ska ens humör, ens vardag och ens liv påverkas så kraftigt av en sport? Ofta hatar jag att älska Arsenal, tolka mig inte fel nu men helt ärligt så... ibland, så vore det skönt att bara få vara normalt intresserad av fotboll, inte behöva bli arg, besviken, ledsen, uppgiven eller vara så nervös att man nästan svimmar... (;P)
Den gamla godingen: "Vad är meningen med livet?" kanske är uttjatad men vi känner nog så någon gång i livet... Vissa är stensäkra på att religion är svaret, andra ägnar hela livet till att leta efter svaret.. En del svarar fotboll. Rätt? Fel? Vem vet...
Jag är kristen, och självklart kommer religionen, familjen och vänner först men snart efter det kommer Arsenal. Jag kan inte hjälpa det. När någon snackar skit om Arsenal tar jag det personligt, hemskt? Ja. Patetiskt? Möjligt. Tragiskt? Inte min uppgift att avgöra. Allt jag vet är att när Arsenal förlorar då mår jag dåligt. Psykisk smärta är värre än fysisk. Jag är inte nåt himla emo som skär mig. Må Gud vare vid dom.
Jag är en enkel vanlig arton åring. En enkel kille som älskar fotboll precis som många andra. Jag menar inte att det är värre för mig när jag mår dåligt än det är för någon annan. Allt jag säger är bara att ibland önskar jag att jag kunde skippa allt bara....
Imorgon ska jag åka till Stockholm, jag ska se Rise Against live (!) Det kommer bli kungligt... Mitt favoritband ska jag se med nära vänner, legendariskt! Men som den tragist patetiska supportern jag är, tänker jag mer på att jag kommer missa matchen mot West Brom än att jag ska få uppleva en sån konsert... Det, mina vänner, är tragiskt.
Min kompis, låt oss kalla honom B, ska köra dit. Han har verkat sjukt taggad länge. Igår hände en hemsk sak... B och hans familj fick beskedet om att hans mormor gått bort. Jag lider med dig B, du förtjänar inte detta. Jag lider med dig och beklagar så hemskt mycket, kunde jag göra något så skulle jag det. Så när jag tänker på konserten eller matchen skäms jag. När jag kollar på det jag nyss skrev om att jag mår dåligt av en förlust, ja då skäms jag. För är det någon som har behörighet att säga det en dag som denna är det B och hans familj.
Mina tankar går till dem och jag önskar jag kunde göra någonting.
Sen tänker jag på Arfika, där folk svälter. Eller Japan där folk räds sina liv och städer är bortspolade.. Eller hur Egypten har haft det den senaste tiden, eller Libyen. Israel, Palestina, Irak.. Ja, ni förstår. DET ÄR RIKTIGA PROBLEM.
Vad vi fans upplever när Arsenal förlorar är inte kul, det är jobbigt. Det är psykiskt påfrestande men det är i jämnförelse med mycket annat enbart ilandsproblem. Vad vi har är alltid vinsterna, för vi vinner ändå de flesta matcherna på en säsong och då är vi glada och i harmoni. Men det pratar vi inte lika mycket om... Det är bara vinster som 2-1 vs Barca eller 3-1 vs Chelsea det snackas om..
Vi måste börja glädja oss för allt vi får och kunna uppskatta det vi har istället för att sörja över det vi inte har.
Det är i såna här stunder jag förstår vad livet har för mening. Vi ska må bra, vi ska vara glada och uppskatta livets alla stunder. Vi ska göra det tillsammns, vi ska se till så alla mår bra. Det är allas ansvar och vi måste kämpa för varenda människa. Att trösta emot som gråter i ensamhet. Att finnas där för B och hans familj i en stund som denna. Att hjälpa alla utsatta i Japan. Att hjälpa Lybien. Fred och kärlek övervinner alltid hat och krig.
Du kanske inte tror på Gud men jag vill att ni ska veta att Han alltid finns där för er, oavsett vad och att han älskar er oavsett om ni vill eller inte.
Jag kunde ha skrivit om Lehmanns återkomst, Ramseys comeback, slutspurten av ligan eller annat mer Arsenalrelaterat men jag tror vi alla måste tänka efter. Det får bli ett annat inlägg...
Det är underbart, helt otroligt härligt och fantastiskt att vara supporter men det finns annat, vi måste bara lära oss hantera det och vilja förbättre världen.
"We're going to leave you with this one. This was up for everyone out there who believes that maybe, just maybe. We were all borned with the morale obligation to leave this world a better place than the world that we found." - Rise Against.
Ta hand om varandra!
COME ON YOU GUNNERS! OOH TO BE A GOONER.
We're The Arsenal. We are Heroes Together.
Arsenalized.
Kommentarer
Trackback
