I'm Arsenalized

Vad ska man göra?

Som Arsenalsupporter har man tvingats uppleva så många tragiska, jobbiga och allmänt smärtsamma ögonblick. Barcelona i fjol, mancheter united borta när diaby gör självmål, sprs i år när vi hade 2-0 men ändå förlorade. Listan kan göras längre. Varför? Jag vet inte. Jag är för ledsen för att orka analysera...

Jag beskrev som många andra denna final som en final i en kalle anka turnering. JAg tycker fortvarande att det är en rätt trist cup. Men det var en final, med så mycket betydelse. DEt gör bara ont.

Jag satt och kollade på matchen med mina två homies Jonas och Emanuel. De är två av de bästa personerna på denna jord och jag är glad över att de är mina vänner. Vi har under så lång tid jag kan minnas haft en speciell relation. Vi dissar, driver och skämtar rätt grovt med varandra. Vi skrattar när någon ramlar och gör high fives efter en rå diss mot en. Vi ger men vi tar också. Det är det fina  med det hela. Och att det är av kärlek och respekt vi gör det, jag skulle aldrig vilja såra någon av dom på allvar. Jag skulle inte skämta för hårt med Jonas  om till exempel hans dyslexi eller med Emanuel om saker som jag vet han på allvar skulle bli sårad av. Så när Koscielny och Szczesny hade situationen som gav Bögham segern så skrattade dom en aning, jag var så uppgiven att jag inte visste om jag skulle gråta eller... Det var för tragiskt för mig. De vet så väl hur mycket ARsenal betyder för mig. Jag tog inte illa upp alls. Jag tänkte inte så mycket på det. Men när slutsignalen gick sneglar jag på Emanuel som sitter tyst. Jonas garvar tyst men kollar mot mig och försöker sedan vara tyst och suckar. Den respekten de gav mig var så stor att jag bara vill tacka dom nu i efterhand. 

Jag har på sistone tänkt en del på vad vänner är till för. Den gamla klychan "Thats whats friends are for" är utsliten men sann. Det handlar om fem enkla ord. Kärlek, ödmjukhet, generösitet, tillit och respekt. 

Arsenal är viktigare för mig än vad folk tror. En seger kan inte bara lysa upp en eftermiddag utan en hel helg och vecka. En seger som den mot Barcelona gör mig fortvarande stolt över att vara en gooner. En förlust kan svida länge, en förlust som denna vill jag bara glömma och försöka att inte tänka på för det gör mig så himla besviken.

Men vad som än händer finns alltid familjen, vännerna och de personer som betyder någonting för just mig där. Min religion är alltid viktigast, och jag älskar Gud.

Det här är ingen moralkärring som bloggar, det är inte en blogg om kristendom, vänskap eller annat. Det är en blogg om Arsenal Football Club och jag. Det är en blogg om den finaste klubben av dom alla.

Det är en snar linje, jag älskar Arsenal till den grad att jag skulle kunna göra allt i min makt för att rädda klubben vid kris. Men i slutändan finns det viktigare saker, min familj och mina vänner. Min tro. De jag älskar mer än något annat. Men efter dessa, ja, då kommer Arsenal. 

Jag är stolt över att vara Gooner. Jag ville bara säga det. As the wonder of you.


When no-one else can understand me
When everything I do is wrong
You give me hope and consolation
You give me strength to carry on

And you're always there to lend a hand
In everything I do
That's the wonder
The wonder of you

And when you smile the world is brighter
You touch my hand and I'm a king
Your kiss to me is worth a fortune
Your love for me is everything

I guess I'll never know the reason why
You love me as you do
That's the wonder
The wonder of you